Utdrag ur "Leva med barn":


Barnets skrik vädjar till ens djupaste instinkter. Man undrar vad som är fel. Och man vill trösta och trösta till varje pris. När man inte lyckas med det känner man sig dum och otillräcklig, ledsen och förtvivlad. Dessutom blir man trött. Ibland går man och bär på barnet mest dygnet runt. Särskilt för ensamstående föräldrar kan situationen bli ohållbar.

När man blir riktigt trött och man inte kan trösta sitt barn drabbas man ofta av en oförklarlig och för en själv skrämmande ilska: "Jag tror snart jag kan göra vad som helst för att få slut på eländet". Flera föräldrar har uttryckt sig så här: "Det känns som om jag skulle vilja ta honom i fötterna och slänga honom med huvudet före in i väggen". Andra pratar om att "slänga ut ungen genom fönstret". När sådana tankar flyger genom hjärnan får man samtidigt väldigt dåligt samvete. Det finns föräldrar som inte ens vågar berätta det för sin partner - av rädsla att framstå som en dålig förälder. Inte heller pratar man om det på BVC, om inte vi som jobbar där lirkar och drar fram det. Men det är viktigt att kunna prata om känslor av det här slaget - har man väl gjort det en gång och märkt att ingen egentligen blev särskilt chockad, ja, att flera kanske berättar att de upplevt samma sak själva, då blir inte allting så hotfullt längre. "Kanske är det inte så konstigt i allafall". Nej, det är inte alls konstigt, det är i högsta grad naturligt. Vi har lärt oss att förstå hur sammansatta våra känslor inför barnet är och hur nära det är mellan kärlek och ilska - som ljuset och mörkret är de varandras förutsättning.
Flera föräldrar har yttrat samma ord: "Förut kunde jag inte begripa hur någon kunde göra något så hemskt som att misshandla sitt barn - men nu tror jag att jag förstår".

Brukar DU känna så här ibland? Har du vågat prata om det med någon?