Såhär glada var vi när Tindra vaknade upp ifrån sin lilla tupplur tidigare idag. Suris tjuris. Jag kollar på Tindra ibland och tänker 'vad hände?'. Ut kom en liten prinsessa, en Drömbebis med stort D och nu sitter jag här med ett monster. När Tindra var riktigt liten gav hon aldrig något ljud ifrån sig överhuvudtaget. Varken skrik eller gråt. Det enda ljud som någonsin kom ifrån henne var när hon sov, hon snarkade rätt högt då  Hon sov 23 timmar om dygnet alla dagar i veckan och vi var tvugna att väcka henne en halvtimme innan hon skulle ha mat för så lång tid tog det att få liv i henne. När hon väl åt somnade hon igen med flaskan i munnen. Hon hade ingen kolik så hon spydde aldrig och bajsade gjorde hon 1 gång i veckan. Hon var verkligen som en liten docka! Det var nästan skrämmande, vet inte hur många gånger jag trodde hon var död. Vi fick alltid höra att hon var en dröm, för bra för att vara sann
Runt 6-7 månader hände något. Då visste hon inte längre vad sova var och hon kom även på hur man bajsar och skriker. Nu är det vad hon lever för. Att bajsa, skrika och ta sönder saker. Innan lät det såhär 'awwwh, mitt lilla hjärta', nu låter det såhär 'Tindra, stoppa inte det i munnen!', 'ta det nu försiktigt', 'ajjabajja, inte pilla där hjärtat', 'neeej, du tog sönder det!'. Jag klagar absolut inte för jag älskar ansvaret jag fick tillsammans med min dotter, hon är det bästa som finns! Men all denna stress och irritation får mig att känna mig så otillräcklig. Jag vill kunna vara en glad och rolig mamma 24/7 men det funkar inte! Att vara ensamstående vid såhär ung ålder har verkligen fått mig att växa upp och lära mig att stå på egna ben. Jag vågar göra saker nu som jag tidigare bara kunnat drömma om. Jag är otroligt stark som klarar av dethär alldeles ensam! Även om denna sura lilla busungen kan driva mig helt tokig, så är hon det absolut bästa som någonsin hänt mig. Hon gör mig till en bättre människa