Jag har fasat för den här dagen i säkert ett halvår. Att behöva spendera den ensam med minnen av smärta. Har räknat ner till den här dagen i säkert en månad. Jag hatar alla dag! Det är en sorglig dag. I allafall för de som inte har någon att dela den med. En vacker dag ska jag radera den ur kalendern. Som om man behöver en speciell dag på året då man ska visa sin kärlek? Jag tror det började år 2008. Det hade varit bestämmt att den dagen skulle firas ihop med min dåvarande pojkvän, Tindras pappa. Ni som känner mig väl vet vad han sa, vet vad han gjorde. Efteråt fick jag ett dyrt halsband. Ett hjärta. Jag kände mig som en påse med skit och jag har alltid hatat det där halsbandet. Jag borde smälta ner det och göra om det till en kniv och sedan hugga honom med den.

Men jag måste erkänna, den här dagen har varit smärtfri. Det började med att jag och Lilla T-ball åkte och badade lite och efter det drog vi och shoppade kassarna fulla med babykläder. Inte för att det behövdes, men för att det förtjänades. Jag insåg igår att den här dagen egentligen inte är en big deal. Visst, jag har aldrig fått uppleva den alla dag jag alltid drömt om där allt är så sött och romantiskt men jag är i allafall inte olykligt kär. Jag spenderar min alla dag ensam av fri vilja. Tro mig när jag säger att den här hitte på dagen för vissa är en rent helvete. Vi nämner inga namn, du vet ändå vem du är - all styrka till dig!

 

I sommar ska jag skapa en dag som är precis lika löjlig och påhittad som den här. En dag för alla singlar. Det ska vara en fin dag då solen skiner och musiken spelas alldeles för högt. Höjda glas och glada käftar. En plats där alla dansar och är glada. En dag för de som inte låter sig luras av kärleken.